Bräcklighet

Hugo mår inte bra, och då trycker sorgen på. Som en tjock lava av svärta. Och jag frågar mig varför jag skriver om det, varför jag blottar mitt innersta inför Er som läser. Det finns flera skäl tänker jag, vissa kan jag säkert inte ens själv förstå. Jag står redan naken, avklädd och kall även om det inte syns. Skillnaden är att jag genom att skiva det visar att ja, så är det. Skillnaden är att jag tror på en övertygelse om att det är i vår innersta bräcklighet vi kan mötas som människor. Döden är hemsk och farlig, men bortträngd rädsla ännu farligare. Se den i ögonen och den är möjlig att hantera.

Jag minns första skoldagen i år. Efter att ha lämnat Hugo på förskolan, följde jag Ebba och Hannes ut på skolgården för den traditionella samlingen där alla barn hälsas välkomna till en ny termin. Det är en fin stund tycker jag, den andas glädje, förväntan och nyfiken nervositet. Jag hälsade på andra föräldrar och mötte sedan Hugos bästa kompisar från förskolan. Det var en plötslig och ganska överväldigande glädje att se dem och jag var inte förberedd på det omedelbara känslokastet, jag blev naken på en skolgård, slagen i magen av sorgen över att min pojk inte kunde vara med. Det som var fint i stunden blev så svårt att möta. Jag stannade kvar på skolgården och såg Ebba och Hannes med sina klasskompisar, småpratade med några andra föräldrar, kände den kalla ensamma vinden vina genom hjärtat. När jag körde hem grät jag.

Så är jag där igen, jag blottar en smärta som är svår att bära. Jag hoppas att den som känner igen sig genom mina ord kan känna sig lite mindre ensam. Då blir också jag lite mindre ensam.

/Malin