Att sträcka ut en hand

Nu sträcker vi ut handen och ber om hjälp, för att vi ska kunna åka på konferensen i USA. För att Hugo ska få träffa barn med samma trasiga DNA som hans, för att han innan han är helt blind ska få möta de som han kan se sig själv i. Det är inte lätt att be om hjälp, men det är en ren synd att låta bli när det handlar om resa vi gör en gång i livet, vi kan bara hoppas att Hugo är frisk nog att åka fler gånger men vi kan verkligen inte ta det för givet. Omgiven av hjälpare är vi dagligen. Assistenter, pedagoger, sköterskor, läkare, handläggare, listan kan göras lång. Utan dem vore vi inte människor, utan varandra vore vi inte människor. Att vara hjälpare är det finaste man kan vara i min värld, att visa mänsklig värme är det vackraste som finns. Idag kan jag stilla konstatera, med tårar av tacksamhet, att vår familjs och våra vänners värme tagit oss en liten bit närmare vår strävan: att låta Hugo vara en bland många. Om så bara under några dagar så kommer det att påverka hela hans tillvaro, det är jag säker på. TACK, alla ni som hjälper oss att göra detta möjligt. Ni är vackrast i världen.

/Malin