Quand on n'a que l'amour - när kärlek är allt vi har

Jag lyssnar på Jaques Brel och tar in hans text i mitt hjärta och i mina tankar på vår kommande resa; i maj nästa år åker vi till USA för att delta i en konferens. Vi hoppas på att de sista pusselbitarna ska falla på plats och att vi ska få ihop allt, hoppet ökade i och med förra veckans besked att Synskadades Riksförbund beviljat resebidrag som täcker en del av kostnaderna. Alltså; vi ska få träffa andra med Alströms syndrom. Hugo ska få träffa barn i samma ålder. "Då älskar jag de barnen där, mamma" sa han mot min hals när vi kramades och jag berättat för honom om resan. Det är stort i all sin enkla självklarhet, Hugos längtan efter identifikation, att inte vara den som är annorlunda, att känna igen sig i andra. Så som vi alla har behov av oavsett om vi har Alströms, har tvingats fly från vårt land eller bara har en diffus känsla av att aldrig riktigt ha hittat hem. Hugos sökande försvåras av att han är insnärjd i en svår kronisk sjukdom, flyktingens av det omöjliga i att vända hem och vi landar väl egentligen alltid där i det som Jacques Brel sjunger så vackert om, att hitta hem - när kärlek är allt vi har.

/Malin