Hugo var otroligt tapper vid EEG-undersökningen i fredags, tårarna sprutade när elektrodmössan krängdes på och två extra elektroder tejpades fast i pannan. Men sen var han ganska lugn, han höll mina händer medan sköterskorna övervakade impulser och pappan tramsade sig med handdockan Skalman. Skalman fick en och annan smocka och Hugo skrattade högt. Mellan varven röt han åt sköterskorna; "Ta bort den här mössan nu sa jag!" Efter alla tårar och massor av beröm sa han; "Vet ni vad. Jag börjar vänja mig". Då brast mitt hjärta.
Så var det dags för MYS. Igår höll Hugo sitt livs första bebis i famnen, den finaste lilla Alicia man kan tänka sig. Mjuk i hela kroppen kittlade han henne försiktigt på magen, pillade lite på hennes näsa och räckte ut tungan för att få henne att skratta. Tårarna trängde åter igen fram när jag såg dem, båda så vackra och båda så sköra.
Så imorgon, EKG. Denna halvårsundersökning är nu en vana. Hugo vet vad som väntar och det kommer att gå bra att genomföra. Det känns skönt. Nu kan vi bara hoppas att få lugnas och att hjärtat får må bra ytterligare ett halvår. Jag ber er, håll alla tummar ni kan!
/Malin
2 kommentarer:
Håller båda tummarna hårt!
Du är en klok ung man Hugo. När du säger: "Vet ni vad. Jag börjar vänja mig" så kan jag bara hålla med dig. Livet handlar ofta om det, att vänja sig - vid tillkortakommanden och besvärligheter. Du har fått alldeles för många besvärligheter, men du har också en sällsynt förmåga att ta för dig och njuta av livet. Också när du inte är här så kan jag höra ditt underbara, hjärtliga skratt!
Hoppas allt går bra med EKG-undersökningen och att du får komma hem med en fin ny bil.
Kram från morfar!
Skicka en kommentar