söndag 6 november 2011

Min pojkes okränkbara värde

Efter önskemål kommer texten som publicerats i Föräldrakraft. Då den inte ligger ute i nätupplagan skriver jag den här också. Sedan över ett år tillbaka har jag arbetat för att Hugo ska få en bra skolstart. Ilskan i texten riktar sig till de som fastnat i byråkratiska strukturer och penningprasslande bestämmelser. Att vara mamma och önska det bästa för ett så utsatt barn är svårt, att så ofta slås till marken av myndighetsbrev är inte värdigt. Och det är nog det som smärtat mest i slutändan, att jag en gång naivt trodde att jag lever i ett samhälle där människor har lika värde. Jag vill tillägga att det finns många fantastiska människor runt oss som verkligen, verkligen kämpar med oss för Hugos bästa. Utan dem vore jag inte, denna text riktar sig inte till dem. Ni vet vem ni är.


Min son frågar

Min son frågar "När får jag börja skolan mamma?". Jag saktar in bilen i tystnad och smeker sakta hans hand, jag känner hur tårar bränner i ögonen. Skärmen som ska skydda den syn han har kvar sitter på plats, och jag sväljer hårt i hopp om att hans defekta hörsel inte ska uppfatta min darrande röst. "När får jag börja skolan?" frågar han igen. Jag tänker att ok, jag måste svara nu. Sätter trött blinkersen åt höger och svänger in till dagis. Hugo är nu sex år gammal och hans kompisar från samma avdelning på dagis har just börjat förskoleklass.


Vi stannar på parkeringen och han vänder sitt runda ansikte mot mig, sen känner jag att jag faktiskt inte vet vad jag ska svara, jag vet inte alls vad jag ska säga men säger att "Snart älskling, snart är det din tur". Jag håller hans ansikte mellan mina händer och vet att jag ju inte kan säga som det är att jag faktiskt inte har en aning om när det är hans tur. Jag kan inte förklara för min älskade unge att han kostar för mycket, att han är så resurskrävande att hans föräldrar måste kämpa vettet ur sig för att han ska få börja skolan. Att skrivelse på skrivelse, telefonsamtal på telefonsamtal avlöser varandra. Att ansökningar med trötta händer läggs i brevlådor från mitt i vintern tills nu, när hösten snart är här. Och fortfarande vet jag inte.

Sverige är så fantastiskt. Men jag vet inte längre vilket språk jag kan använda för att höja en röst åt min son, jag känner inte längre orden som kan nå fram. Något är så fel, något är så förbannat fel när min sexåring inte bara ska minsta syn och hörsel och slutligen livet själv, han ska förutom det ha föräldrar som går på skrapade knän för att slåss för hans värde och rättigheter. Sverige är ett fantastiskt land, men fångade i byråkratiska tvångströjor som desarmerar människor och förvandlar dem till handläggare och enbart handläggare so help me God är detta fantastiska land ett land för enbart starka. Enbart friska. Enbart arbetsföra. Enbart funktionsdugliga i en produktionskedja. Var ska gränsen dras? Vem är värd sin egen möjlighet till ett gott liv?

Jag tar Hugos hand i min, den är varm och vi går tillsammans genom grinden in på dagis. Tävlar med varandra sista biten och jag hinner snyta mig innan jag öppnar dörren och omsluts av värmen som råder. När jag kramar honom hejdå bränner tårarna igen, en dag blir det hejdå för gott och även om jag hoppas att den dagen dröjer länge länge söker mina tankar den ohjälpligt. Livet är just så skört med en liten prins som drömmer om att få börja skolan.

Älskade barn, varenda krona är du värd, allt är du värd. Allt. Värdighet kan bara mätas med kärlekens mått.

/Malin

4 kommentarer:

Madlar sa...

Med varmt hjärta läste jag din krönika i tidningen. Mycket bra skrivet. När du byter blogg kom ihåg att meddela mig för eftersom jag avgått från Fejjan har jag dålig koll på dig o Towe. Vet du om hon startat någon ny blogg eller har kvar sin gamla?

Malin sa...

Såklart att jag meddelar, det tar lite längre tid än planerat. Dygnets timmar räcker inte till. Kram!

Madlar sa...

<3

Moa sa...

Det är ju helt galet att de inte vaskat fram rätt stöd för att Hugo ska kunna gå i skolan. Det borde det gjorts långt tidigare, det kan ju knappast varit okänt att han fyllde sex i år. Det är sjukt att ni som föräldrar ska behöva kämpa, skriva, ringa om och om igen för något så självklart som er sons skolgång...
Riktigt bra skrivet.