fredag 21 januari 2011

Så; Long time, no seen.




Prinsen, även han intresserad av orden.

Det var allt ett tag sedan jag skrev i bloggen. Det ha många skäl och det är de skälen som bidrar till att detta är mitt sista inlägg här. Att stora förändringar sällan kommer ensam vet vi alla. Att omänskligt stora bördor sätter spår i en familj vet alla som varit där. Vi är där, i en sorglig förändringsvind som efter diverse beslut bara kan leda framåt. Hugo pappa och jag är sedan i somras isärflyttade (kan man kalla det så?), skilda, slut och ändå aldrig. Vi är föräldrar till tre underbara ungar, en Ebba med honungssötma i själ och hjärta, en Hannes med blicken i drömmarna och funderingarna stora och den lille Hugo som börjar bli stora gossen. Stora gossen med allt det för med sig, av gott och ont.

Så; Long time, no seen har sina skäl och jag vill här och nu säga Er som läst och gett respons, Er som genom mänsklig värme burit mig över vallgravar fyllda av sorg, Er som funnits här, i anonymitetens kosmos, Ni har varit ovärderliga i min kamp och strävan att förstå, acceptera och lära mig leva med denne Herr Alström på min huvudkudde om natten.

Nu är det inte så att jag slutar skriva, det har blivit ett sätt att överleva. Jag kommer att starta en ny blogg. Adressen kommer snart. Åter igen, tusen varma tack och all kärlek i världen.

/Malin

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet inte om jag nånsin kommenterat här o isf är det ju på tiden att jag gör det. Jag har inte följt dig "från början", inte på bloggen iaf, men vill ändå tacka för att du delat med dig o gett nya perspektiv på livet. Stor kram Jennie, Tilda o Oskars mamma

Malin sa...

Det är jag som ska tacka, att dela är nog livets mening. Kram!

Ditte sa...

pussar till er alla <3

Skalmans mamma sa...

Hej Malin!
Så kul att du skriver igen, ser fram emot nya bloggen =).

Tråkigt att jobbiga saker händer =(. Förstår att du inte orkat skriva. Tyvärr prövas vissa människor hårdare. Att leva med ett sjukt eller funktionshindrat barn kräver och kväver (ofta) kärleken.

Massor med kramar Malin

mammagumman sa...

Fint att ses! Ser fram emot nya bloggen. Kram Anna

Caroline sa...

Lite fint att får höra från dig, er, ändå. Ibland håller det inte. Ibland är det bra. Hoppas att du låter oss veta var du tar vägen härnäst.

Lycka till med allt!

Anonym sa...

Att du fortsätter att skriva låter bra. Det är viktigt. För dig och för dina läsare, som i mitt fall varit anonym. Livet är inte lätt. Det har ingen lovat oss. Men vi kan finnas för varandra, och redan att dela tankar kan hjälpa. Önskar dig krafter, och er alla allt gott.
En gammal tant.

Samtal från min trädgård sa...

Jag har följt dig, läst och kännt efter i mitt eget hjärta. I bland vet man inte vad man ska skriva, man vill ju trösta, men man vill också trösta med tillförsikt. Så i bland har man bara läst och inte kommenterat, men du har så mycket att ge och jag väntar med spänning på fortsättningen i vilken form den än måtte vara.

Anonym sa...

Still waiting...

Anonym sa...

Skönt att höra att Ni alla mår efter omständigheter bra.Även om det givetvis är jättetråigt att du mamma Malin och Hugo-pappa på ett vis har tappat taget om varandra. Hoppas innerligt att ni finner varandra igen någonstans på vägen,ni verkade som klippta o skurna för varandra.Hoppas även att du har ork och lust att blogga lite då och då. Intressant att få följa Hugo med familj. LYCKA TILL med allt o ha fortsatt skön sommar

Monica sa...

Var sak har sin tid. Ser fram emot nya bloggen! Stor kram!