Det finns både och, det finns allt däremellan på mörkersidan av moderskapet till min Hugo. Min förtvivlan över Hugos sjukdom är en sak, den håller jag stången med hjälp av kärleken till honom. Där blir till och med smärtan vänd till kärlek, därför att det är på den jag beror.
Sen finns det kamp, en kamp för ett värdigt liv för Hugo och oss som är honom nära. Den är på vissa sätt svårare, tar fram mindre angenäma sidor hos mig, samtidigt som den genom sin knivskarphet tvingar mig att ta ställning. Rent empatiskt har min ställning alltid lutat åt "de svagas" sida, de svaga som ofta är de starkaste i sin skörhet. Hugo bär en övermänsklig styrka. Han är värd så mycket beundran för alla skratt, all kamp, all denna oerhörda envishet. Att då sätta käppar i hans knappt rullande hjul gör mig förtvivlat arg och ledsen. Nej, säger Myndighetsenheten på kommunen, ni behöver inte hjälp med markiser på huset så ungen inte bländas av solen och då blir funktionellt blind. Ni kan leva med neddragna rullgardiner. Jag undrar, står man ut att leva med neddragna rullgardiner, är det värdigt för Hugos syskon?
Idag är det tårar. Imorgon skickar jag överklagan till Länsrätten. Ger mig gör jag inte.
/Malin
9 kommentarer:
Å, det är inte annat än omänskligt att ni ska behöva orka med sånt där mitt i allt annat...
Kram
Kärlek, vän.
Nej, ger sig gör man aldrig, men ibland har jag inte ork. Då kan jag inte överklaga en omgång till, det där beslutet också. Men ingen ska tro att det är att ge upp. Mer är det en kraftansamling.
Lycka till med markiserna.
All styrka till dig i kampen för en så futtig sak i kommunens stora budget och så betydelsefull för små ögon. Ljuset i livet finns på många ställen.
Lycka till!
Visst kan man undslippa sig tanken att "nu orkar jag inte längre" men kraften att slåss för sitt barn är så mycket starkare att den övervinner all trötthet, alla tårar o förtvivlan.
Ge inte upp.
Ni ger inte upp! Det får ni inte! Ni måste orka länge! Och vi stöttar er enormt mycket :)
Det är tufft att behöva ta alla de där "fajterna" kan jag tänka mig. Frustrerande!
Precis som du skriver så finns det ju fler i familjen och är det värdigt för dem????
Hoppas ni orkar stå på er.
Även jag hoppas att Ni orkar att så på Er. Men på något vis så orkar man kämpa när man gör det för sina barns bästa. Eller hur? För barnen är ju det bästa vi har.
Önskar er all lycka till och jag hoppas verkligen att allt får ett bra slut!! kRAM pETRA
Man måste vara stark för att orka vara sjuk.
Sverige, Sverige...
Skicka en kommentar