Om jag fick bestämma

Skulle min pojke vara frisk, särskilt idag. Idag har vi haft en lång och svår dag. Hugo skadade foten imorse och dagen har i darrande smärta tillbringats på sjukhus. Hem kom vi för några timmar sen med vänsterbenet i gips, från tårna till knät. Hugo mår fasligt dåligt och har ont. En vecka ska gipset sitta och sedan ska det sågas av. Hugo har gråtit så han nästan tappat rösten. Imorgon blir det till att köpa filmer som prinsen kan titta på tills han kan stödja på foten igen. God Jul? GOD JUL! Banne mig.

/Malin

Om Hugo får bestämma

Äter man korven före mackan, sen ber man om leverpastej istället. Har man inga strumpor fast pelletspannan har stannat och det är sexton grader inomhus. Inser man vikten av att ha pannkakan på rätt håll innan man strör socker över den. Älskar man bästa kompisen Gabriel så att man måste kramas hårt och länge när man kommer till dagis.

Om Hugo får bestämma älskar man livet varje dag och struntar i doktorer, syn som försvinner, hörsel som minskar. Varje dag försöker jag lära av denna pojkes obändliga livsglädje.

Världen är vackert vit idag. Och du kan se det. Det är ett mirakel.

/Malin

Snöar kärlek på oss

Han har skrattat åt snön idag, lille Hugobus. Konstaterat att "man kan springa på den". Ja kärleken, vi kan springa på den.

Imorgon fyller ett annat litet mirakel 1 år, och jag minns födelsedagar ledsamma och glada omvartannat. För det är ju så, få saker berör mitt mammahjärta som just den dagen när minnen om en födelse får kroppen att rysa av känslor, själen att svälla av kärlek och hjärtat att brista av sorg över att det så uppenbart är ett år närmre saknaden vi vandrar.

Min Hugo blir fem i Maj. Jag längtar och fasar. Att vara fyra år är just det vackraste som finns för min gosse och ibland önskar jag att jag hade makt att stanna tiden.


/Malin

Det finns kamp - det finns förtvivlan

Det finns både och, det finns allt däremellan på mörkersidan av moderskapet till min Hugo. Min förtvivlan över Hugos sjukdom är en sak, den håller jag stången med hjälp av kärleken till honom. Där blir till och med smärtan vänd till kärlek, därför att det är på den jag beror.

Sen finns det kamp, en kamp för ett värdigt liv för Hugo och oss som är honom nära. Den är på vissa sätt svårare, tar fram mindre angenäma sidor hos mig, samtidigt som den genom sin knivskarphet tvingar mig att ta ställning. Rent empatiskt har min ställning alltid lutat åt "de svagas" sida, de svaga som ofta är de starkaste i sin skörhet. Hugo bär en övermänsklig styrka. Han är värd så mycket beundran för alla skratt, all kamp, all denna oerhörda envishet. Att då sätta käppar i hans knappt rullande hjul gör mig förtvivlat arg och ledsen. Nej, säger Myndighetsenheten på kommunen, ni behöver inte hjälp med markiser på huset så ungen inte bländas av solen och då blir funktionellt blind. Ni kan leva med neddragna rullgardiner. Jag undrar, står man ut att leva med neddragna rullgardiner, är det värdigt för Hugos syskon?

Idag är det tårar. Imorgon skickar jag överklagan till Länsrätten. Ger mig gör jag inte.

/Malin

Femte hösten

Kommer efter fjärde hösten


20/11 2005


Du sexmånaders ljuvliga lilla bebis med astma och dubbelhaka, runda kinder och ögonskakningar, förkylning och ljuva svårfångade leenden, långa vackra ögonfransar och varma kropp av ovilja. Och din tomma blick långt borta. Vad jag älskar dig vackraste lilla pojk.


senare


Du ljuvliga lilla ettårspojke med astma och dubbelhakor, runda kinder och ögonskakningar, öroninflammationer och ljuva leenden, långa vackra ögonfransar och varma längtande kropp. Med symtom, blåmärken och vårdbidrag. I väntan på MR och LP. Kräkandes Theralen och målmedvetet krypande rakt utför trappan. Letandes kärlek och bollar.


2008


Den vackraste lilla treochetthalvtåring. Här och nu.
Och jag vet ingenting. Och jag vet redan för mycket.


Nu


Samma och ändå aldrig. Detta mirakel till gosse du är, som lär mig om kärlekens väsen. Vilken ynnest att få vara mor åt dig mitt barn. Jag visste att det skulle vara för mycket, jag visste för ett år sedan att vi visste för mycket. Och ändå; Livet är som livet är. Och det är gott att leva, att inse att i livet har vi gåvor att varsamt ta emot, gåvor att ödmjukt tacka för. Jag tackar ingen Gud, jag tackar livet. Livet som är kärlek.


/Mamma

December

För Hugo är december den stora tränapåattväntamånaden. Chokladkalender; En bit om dagen. Pepparkakor; Han minns att vi bakade dem igår. Lussebullar; "Ha hill ha huttin" ("Jag vill ha russin") Inte lätt att vänta för en gosse med rutinvana. Så nu skapas nya rutiner, i form av en bit choklad efter middagen, en pepparkaka efter maten och russin högt upp i skåpet! Vi skapar vår egen diet med andra ord.

Lille gossen älskar att vara med och baka, han kavlar och trycker pepparkakor, spetsar dem med en hel del saglande. Nåja, bakterierna dör i ugnen. Mjöldammet yr och syskonen hjälps åt. Jag tycker nog att det varit det bästa med veckan som gått; Att ge barnen en pepparkaksdeg att gå loss på, hälften på plåten, mycket i magen och lite på golvet (gör hunden glad). Och pappan i denna familjen, han är expert på att göra pepparkaksbilar!

/Malin