Gårdagskväll
Ute är vintermörkret tätt och inomhus sprider sig doften av nybakat bröd. Jag är ensam hemma och njuter av att ha tid och ro att tänka klart mina tankar. Kollar Facebook då och då. Det blir som ett fönster mot de jag känner, mot de många jag älskar. Så kommer ett inlägg på Alströms syndrome internationals grupp, en pappa i England skriver om sin tioårige son man misstänker har Alströms. Han får varma välkomnande hälsningar från flera av världens hörn. Jag fylls av det som är den storartade ynnesten med att ha fått ett barn med Alströms. Sjukdomen må vara ett monster av oförståpåsigbara mått men kärleken, den mänskliga kärleken är oändligt mycket större. Det Alströms lär är det mest grundläggande, det som borde vara allas vår självklara ledstjärna - kärleken ser inte hudfärg, religion, språk, form eller DNA. Kärleken är. Ta del av den, andas den, för den finns. Låter en 1200-talspoet sätta orden till.
Idag
Adventskonsert i ett kyrkorum. Där finner jag själslig ro i kärlek som omsluter. För några veckor sedan hade jag julafton åt mina barn, med gåvor från den arabiske jultomten. Och jag frågar, varför inte? Godhet finns där man vågar se den, livet finns när man öppnar sitt hjärta.
/Malin
