Hugo skulle varit en av dem i Caremas klor

I början av sommaren kom ett brev med beskedet att Carema Care skulle ta över Hugos dåvarande assistansbolag. Carema skulle alltså köpa assistansbolaget vi tillhört sedan mars 2010. Skit, var min första tanke, fan också var min andra. I röran som var för oss privat valde vi att stanna kvar och hoppas att det inte skulle göra skillnad för oss. Under sommaren kom så brev efter brev med det föga övertygande budskapet; "...vi garanterar att inget kommer att förändras till det sämre...". Orosmolnen växte. Och växte. Efter ett antal brev bestämde vi oss för att inte vara kvar hos vårt assistansbolag, som då blivit uppköpt, utan följde med de ur personalen som valde att lämna. Det var inte en eller två som lämnade, det var majoriteten av de anställda. Människor som inte ville vara med om att tjäna stora pengar åt storbolag på min son och andra i liknande livssituation. För oss var valet mycket enkelt. Som föräldrar till Hugo är valet självklart. Ingen ska tjäna storkovan på mitt barns sjukdom.

Så i ljuset av den pågående debatten om Carema Care hoppas jag att ingen anlitar dem. Men jag hoppas mer än så. Jag hoppas att det ska bli förbjudet att tjäna pengar på andra människors utsatthet. När inte det som jag anser vara sunt förnuft fungerar måste det till lagar. Det är sorgligt att, mig veterligen, endast ett politiskt parti i Sverige idag vill förbjuda detta; Vänsterpartiet. Sossarna tycker att det är ok att någon tjänar pengar på min son. Moderaterna vill att någon ska tjäna pengar på min son, som om han är någon slags vara i en kommers. Han, sonen här på bilden och jag, vi skrattar högt åt galenskapen.



Som om mänskligt liv och mänskligt lidande är handelsvara där pengar är det enda heliga. Jag säger liv är heligt. Kärleken till livet likaså.

/Malin