Väggen - att bära en eld

Ibland reser den sig, alltid lika plötsligt. Oförutsedda dagar av tung sorg. När jag minst anar. Jag såg det inte komma. Samma visa igen, jag studsar handlöst neråt och det tar lite tid att kravla sig upp igen. Vid detta laget vet jag i alla fall; Jag kan alltid resa mig.

Jag kan resa mig igen, glad att jag är trettiotre år i stället för tjugotre år även de dagar kroppen känns som sextiotre och lederna värker så jag har svårt att sitta still och inget kan göra.

Kvällar när jag med tårar trillande och hjärtat tungt av sorg kan berätta om ögon så vackra. Om färgen så blå. Där huden under är tunn och skör av tårarna som samlas där när han gråter. Om ögonfransar mörka, långa, som när han fortfarande ammades vek sig snett uppåt varje gång. Vad jag saknar dessa blå. Vad jag i galenskap kan sakna hans syn, som om den var min.



Ute har några solstrålar letat sig fram. Snart kommer vår och lamm. Då ska vi hålla, känna, lukta liv.

Idag ska bli en ny dag. Idag ska bli en bra dag.

/Malin